Om saknad

Galet vad jobbigt allt blev nu. Sitter och kollar på kalendern. Bara tre veckor har gått, fastän det känns som en evighet, och i värsta och just nu mest troliga fall kommer det vara minst fem veckor innan vi ses igen. Så extremt jobbigt. Den här sommaren blev verkligen inte vad jag hade tänkt mig. Kollar flygbiljetter, kan inte boka. Önskar jag kunde.

Inser att jag bara jobbar ungefär 60%, men inte blir det färre dagar för det. Bara kortare. Totalt värdelöst att jobba mindre när man ändå är bunden till en plats. Då hade man lika gärna kunna haft längre dagar, mer syssälsättning och mer pengar.

Hatar att Sverige är så långt. Och att det är så dyrt att åka emellan dess ändar. Vill bara ha augusti nu, men det är flera veckor kvar. Samtidigt vet jag att jag kommer ha jättejobbigt att åka härifrån sen igen, jobbigt att vara ensam på det där korridorrummet. Tröstar mig med att jag snart borde få lägenhet och att då kommer allt bli perfekt. Förutom att jag kommer sakna det jag har här. Det är så dumt det här, jag har det alldeles för bra på två olika platser. Var jag än är så saknar jag något annat.